Ameliaträff - bakgrundshistoria

Söndagen den 1 juni hade vi en Ameliaträff som var mycket lyckad! Lisette till höger besökte Sakhumzi i Påskas 2008. Hon var inte bara där för att besöka barnhemmet utan ordnade även ett barnkalas som finansierades av insamlade pengar från Öjersjö Brunns skola där hon jobbar. På träffen bjöds det på lotteri, fika, bildvisning m.m. Det har i samband med träffen startats en fond som det samlades in pengar till. Fonden ska användas till riktade projekt som att ex. lägga om ett tak eller dylikt. Vi är väldigt tacksamma för den goda starten på 10.000 kronor. Till vänster i bild ser ni Barbro som tillsammans med sin man Simon är grundarna till Amelias vänner. Läs hennes historia nedan:

Jag heter Barbro Phipps och önskar berätta om ett möte med en enastående kvinna.

Bakgrunden är denna:

Min man Simon som är dirigent tillfrågades om han kunde tänka sig att, som en del av ett SIDA projekt, arbeta med ungdomskörer i kåkstäderna runt Kapstaden. Han tackade med glädje ja och vi åkte dit i maj -2004 då hösten just börjat i Sydafrika.
Vi hade, innan vi åkte, talat om att få kontakt med ett barnhem för att mer direkt, än via olika hjälporganisationer, bistå på något sätt. Via vänner fick vi kontakt med Amelia Poswa en idag 67-årig kvinna som i kåkstaden Mfuleni lever tillsammans med hundra föräldralösa barn!!! - från spädbarn till tonåringar.
Amelia har i mer än trettiofem år tagit emot föräldralösa barn ifrån Mfuleni. Till en början bodde hon och hennes man och fyra egna barn i ett av dessa små betonghus med korrugerat plåttak men allteftersom barnaskaran växte blev huset för trångt.
En hjälporganisation i Kapstaden såg till att de fick ett större hus. Idag lever inte Amelias man, men Amelia har till hjälp några av de första barnen hon tog hand om, som nu är vuxna, samt några fattiga kvinnor från Mfuleni. Dessa får en liten ersättning när det finns pengar.
Några bidrag från kommunen får hon inte men från och med 2008 behöver hon i alla fall inte betala skolavgifter.

De flesta av hennes barn som har lämnat Sakhumzi Childrens Home (som hemmet heter) och fått arbete eller gift sig men de kommer ibland på besök. Det är alltid lika roligt att träffa dem och se hur de helt naturligt hjälper till med småbarnen, säger Amelia.
Detta är ett hem som alla andra med den skillnaden att det är så många fler barn som skall få sina behov tillgodosedda. Amelia är mycket mån om att alla skall få känna sig sedda och lyssnade till. Hon pratar mycket om vilka behov som är viktiga i en viss åldersgrupp. Alltifrån småbarnens behov av kramar till tonåringens behov av att någon gång få gå i affärer och själv välja något klädesplagg.
Man förstår bara inte hur hon orkar. Men som så många, som osjälviskt finns till för andra, är hon djupt troende och ser detta som sin livsuppgift. Hon lever helt med barnen och delar sovrum med de stora flickorna.
En stor del av hennes tid går åt till att försöka få hjälp eller tigga som hon själv uttrycker det. Det nya Sydafrika har ännu inte byggt upp något system för hur man skall hjälpa alla dessa barn som blivit föräldralösa, bland annat p.g.a. AIDS.
Amelia och barnen är vana vid att maten ibland inte räcker riktigt eller att man är utan ström under en tid. När vi var där -2004 och lämnade ett bidrag berättade hon att hon så fort som möjligt skulle betala elräkningen för dem hade inte haft ström på ett tag. Och helt utan sentimentalitet sa hon att de små var rädda när de skulle gå och lägga sig i mörkret. Och det är svårt att väcka skolbarnen på morgonen när det är mörkt, för de somnar bara om. Själv vet jag hur svårt det är att väcka två skolbarn!
Efter vårt besök hos Amelia beslutade Simon och jag att försöka få ihop hundra personer som var villiga att ge femtio kronor i månaden. Vi har kunnat skicka pengar varje månad sedan dess och summan har successivt ökat. Idag efter drygt fyra år är vi ännu inte hundra stycken men eftersom de flesta sätter in 100kr/mån har vi ändå uppnått vårt första mål.
Dessutom har Amelias vänner nu en ideell förening ” som ringar på vattnet” genererat ytterligare fantastiska hjälpinsatser, som vi gärna berättar om
Trots detta är våra bidrag ändå bara en liten del av vad som behövs för att driva barnhemmet så vi vill bli fler Ameliavänner. Till skillnad från andra skickar vi pengar varje månad och Amelia brukar säga:
Utan ljusglimten i slutet av varje månad skulle det inte finnas något Sakhumzi.
Det får henne också att känna att hon inte är helt ensam om ansvaret för barnen och det upplever hon som en enorm lättnad. Hon är överväldigad av den hjälp hon får och kan inte tacka nog.